Rite de Passage

 

Jag vet inte hur jag ska skriva om detta. Ibland är det svårt att med ord förklara stora, omvälvande upplevelser.

För några veckor sedan postade jag en bild från när jag var på akuten. Dagarna innan hade jag skrivit att jag var sjuk och att jag därför inte orkade gå in i någon diskussion på Instagram med en offentlig person som tydligen hade kritiserat mig. Ändå skrev folk: "Ska du inte bemöta det?" Men jag var sjuk. Och jag behövde vila. Och jag kände att jag behövde välja vad jag kunde lägga min energi på. Men några följare fortsatte ändå att insistera: "Fast är det inte lite arrogant att inte bemöta det?" "Fast du borde verkligen skriva något om det". Och varje gång kändes det som det inte spelade någon roll hur mycket jag än försökte sätta gränser, förklara, blocka. Att jag inte orkar. Att orken är slut.

Under en lång tid har jag faktiskt mått dåligt. Det har varit en kombination av en enorm stress, dåligt boende, mat jag vet att jag inte tål (men som jag har ätit av tidsbrist) och framför allt att mina gränser har överträtts, både av jobbet på sociala medier, och av personer i min närhet.

För att inte bli allt för personlig så kan jag säga att de senaste åren, sen jag tvingades lämna mitt liv i Bolivia, har varit oerhört tunga och jag har gått igenom saker som inte kan kallas annat än traumatiska, för både kropp och själ. Jag förstår ärligt talat inte hur jag har klarat av så mycket utan att bryta ihop totalt.

"Du måste lära dig att sätta gränser" är ord man hör och läser överallt. Allra oftast sägs det till kvinnor, för att vi tydligen tar på oss för mycket, accepterar för mycket skit. Jag vill verkligen protestera mot det. Jag har varit bra på att sätta gränser. Gång på gång har jag satt gränser. Men de har ändå inte respekterats. Jag har under flera år känt ett enormt behov av att skydda min energi, behålla det lilla jag har av energi, för mig själv och mitt barn. Men det har ändå krävts mer av mig. Och mer och mer.

Och tillslut sa min kropp ifrån. För över en månad sedan började jag blöda, och det slutade aldrig. Jag blödde och blödde och blödde. Jag har aldrig upplevt något liknande, men jag kände märkligt nog att det inte var något fel på mig, utan att min kropp reagerade på alla gånger jag har kränkts. Jag kände att min kropp grät, och att det var en rening, en nystart. Jag ringde till min vän, fertilitetsrådgivaren Jenny Koos. "Det är en rite de passage", sa jag. Jag minns inte exakt vad hon svarade men kontentan var ungefär, "sluta tramsa och ta dig till gynakuten nu. Du måste bli ordentligt undersökt!" Jag gjorde som hon sa. Då hade jag blött i 22 dagar.

När jag satt i väntrummet hörde jag gråtande kvinnor från flera av rummen. En kvinna låg i en säng i korridoren och grät hysteriskt. En annan rullades ut på en säng. Hon hade blåmärken på armarna, var rufsig i håret och sminket hade runnit. Sköterskan tog emot mig i ett litet rum, och det första hon frågade mig var om det finns våld i hemmet. När jag sa nej, jag är ensamstående, så sa hon "Ja, förlåt, vi måste tyvärr alltid fråga det". Hon tog ett blodprov för att se om jag hade någon infektion, och eftersom jag inte hade det så fick jag åka hem. Ingen undersökning gjordes. Jag förstår att de hade fullt upp och att de fick prioritera.

Men vi backar ett par steg. För min historia om vad som hände under dessa dagar, är inte bara min.

Under ett par månaders tid har jag gjort ett arbete där jag har intervjuat urfolkskvinnor från USA och Kanada om deras val att föda hemma, som en del av deras avkoloniseringsprocess. Deras historier är djupt personliga och jag kommer inte att dela med mig av dem, de är inte till för att delas utan jag har fått förtroendet att använda dem till ett arbete jag håller på med, som är utanför mitt arbete på sociala medier. Under intervjuerna har vi delat både skratt och gråt och de har berört mig på djupet. De har pratat om att få sätta gränser, om  kampen för autonomi, om att det ärvda traumat från när deras förmödrar tvingades föda på sjukhus och utsattes för obstetriskt våld liksom var en del av hela invasionen av både territorier, kropp och natur. De grät när de berättade sina mammors, mormödrars och farmödrars historier av övergrepp. Och så pratade de om att tillslut säga stopp, hit men inte längre.

Jag har fått ta del av födelseförloppen, timme för timme. Och under samtalen har det slagit det mig att de där timmarna och dagarna av värkar, fokus, trans, tårar och självvald ensamhet som de har beskrivit, har haft så tydliga likheter med det antropologiska begreppet övergångsrit, rite de passage.

En rite de passage är en rit som markerar en persons övergång från ett stadium i livet till ett annat. Det kan till exempel vara från gift till ogift eller från barndom till vuxen. Alla kulturer har någon form av övergångsrit. I Sverige har vi t.ex. bröllop, konfirmationer och studenten. Men inom antropologin används också begreppet för att förklara processer som inte är tänkta som en rit eller ritual, men vars funktion ändå är densamma, en förändring: från ett tillstånd, en plats, en roll, en status, till en annan.

En rite de passage kännetecknas av tre steg: Separationen, liminaliteten och återföreningen.

Under det första stadiet, separationen, lämnar personen sitt forna jag. Det kan innebära en fysisk separation, att få tillbringa tid i en hydda, på ett läger, på en resa eller en möhippa. Eller genom att den fråntas symboler för det jag det ska lämna. Håret kan t.ex. klippas. Under det andra stadiet, liminaliteten, så befinner sig personen i ett limbo där det varken är det ena eller det andra. Denna fas är den som jag har intresserat mig mest för, och jag ska i framtida inlägg förklara varför det är så intressant. Och under den tredje fasen återförenas människan med sin grupp, sitt samhälle, sin omgivning, men nu som en person med en ny roll eller status.

Att föda barn kan tveklöst ses som en övergångsrit, och det är också något jag ska skriva om längre fram.

Och under arbetet med dessa kvinnor har jag alltså fått möta mig själv. De djupt andliga och ofta svåra upplevelser de har känt under sina födelseförlopp har berört mig på djupet. På grund av tidsskillnaden har jag tillbringat nätter med att prata med dem via Zoom, gråta med dem, lyssna på inspelningarna om och om igen, skriva ner deras ord, leva mig in deras upplevelser, fundera över mina egna. Och blöda. Dagar och nätter har gått runt och runt. Jag har känt som om hela min kropp har gråtit, varenda öppning i min kropp har gråtit. Jag har tänt stearinljus, bett, fortsatt att skriva och fortsatt att blöda. Enorma mängder.

När jag var färdig med skrivandet, när kvinnorna hade nått den sista delen av sin rite de passage, så hade jag också nått min. Jag tog mig än en gång till sjukhuset, och nu tog de emot mig. Jag var grön i ansiktet och jag hade inte sovit på 36 timmar. Jag lades in, fick dropp och undersöktes, men det var inget fel på mig, annat än en svår blodbrist. Men märkligt nog, när jag nådde sjukhuset hade jag slutat blöda. Och ännu märkligare är det med tanke på att jag bor tio minuters gångväg från sjukhuset.

Jag åkte hem och sov i 20 timmar och har inte blött sen dess. Jenny kom med ett lass vitaminer åt mig och vi pratade om de hormonella orsakerna till att det hade blivit så. Jag är 44 år gammal, så såklart kan det vara förklimakteriet. Och jag har stressat och dessutom börjat ta adhd-mediciner, som såklart också kan påverka menscykeln. Jag tror helt och hållet på att mina besvär har fysiologiska orsaker, men det tar inte ifrån mig känslan av att de fysiologiska orsakerna har blivit påverkade av de psykologiska (stressen), och att de dessutom har fått en ytterligare symbolisk mening i mig och vävts samman med arbetet med kvinnorna. För under denna tid har jag sett på saker så klart och tydligt. Så oerhört klart och tydligt. Vad jag vill, vad jag behöver, vem jag är, var mina gränser är, vad jag har upplevt och vad jag inte har sörjt men som min kropp nu har tvingat mig att tänka på.

Jag försöker återhämta mig nu, ta det lugnt, sova mycket, ta lugna promenader, få frisk luft. Men jag blir fort trött och klarar inte av särskilt mycket social samvaro. När jag går ut så blir jag trött efter bara en halvtimme och sen måste jag hem och sova igen. Jag laddar med vitaminer och försöker balansera mina hormoner. Och samtidigt är jag så tacksam över upplevelsen. Den blev ett så tydligt tecken från kroppen om vad som är rätt och fel i mitt liv.

19 kommentarer

  • Hoppas att du mår bättre nu.

    Maia
  • Vilken fin överraskning att du bloggar igen! Tänkte bara nämna att jag och flera av mina vänner har fått ökade blödningar efter covidvaccinet. Inte på detta sätt som du beskriver men vi är några stycken som upplevt lite rubbningar. Rapporterat mitt till läkemedelseverket.

    Jennie
  • Tack för att du delar med dig, och för att du sätter ord på processen.
    Önskar dig återhämtning, respekt och kärlek!

    Sanna
  • Ser så fram emot att få läsa din blogg! Tack för denna insiktsfulla och läraktiga text. Kroppens intelligens är nog mer omtattande än vi kan greppa. Riter är viktiga, skapar plattform för en ny psykologisk medvetande nivå, och kanske vi i denna medvetandenivå är mer sammankopplade än ord kan uttrycka. Kanske det var dags nu för dig, att få draghjälp av både sociala media, och urfolkskvinnorna – i din rit. Och som nykläckt mormor, med egen djup “rite de passage” känner jag varmt för dig i ditt kämpande, och skulle helst bara vilja som den mormor jag är – hålla om dig, varmt <3 var fortsatt rädd om dig, din plats på jorden är så genomtänkt… vila i det…du behövs… <3

    Gordana
  • Hej Maria!

    Tack för en fin läsning. Det ska bli intressant att fortsätta följa din blogg. Du skriver på ett sätt som är medryckande och om ämnen som är spännande. Jag vill bara läsa mer.

    Vilken upplevelse du har varit med om. Så skönt att den bidrog till att få dig att förstå vad du behöver (och inte behöver) för att må bra och hur viktigt det är att du är tydlig med dina ramar och att dina gränser respekteras. Hoppas du ska må bättre snart, och vad modig du är som tar detta kliv! Du är fantastisk! ❤️

    Kram!

    PS: Jag blev påmind om en egen upplevelse i höstas, då jag blev inlagd akut på sjukhus, efter att min tunga plötsligt domnat av. Det hade varit en tuff period på jobbet, med en ny avdelning, nya kollegor, ny kultur, nya chefer..

    Efter att ha upplevt att jag ifrågasattes för min personlighet och för mina känslosamma uttryck, bestämde jag mig för att stänga inne allt, och inte uttrycka mina känslor och behov.

    Resultatet blev alltså tre dagars sjukhusvistelse med omfattande utredningar.

    Diagnos? Inget fel på mig, utan sannolikt stressrelaterat. Jag tolkade det som om det var kroppens sätt att säga till mig att jag inte kan stänga inne mina känslor, mina tankar.

    Domningarna försvann efter ett tag och jag tog kontakt med en coach för att få stöd i att stå upp för mig själv och tydligare uttrycka mina behov.

    Catrin

Lämna en kommentar

Var god observera att kommentarer inte publiceras förrän de har blivit godkända