Ny blogg!

 

 

Då var det dags att börja blogga igen. Jag lade ner min blogg 2014, jag hade tappat lusten och inspirationen och tyckte att det tog för mycket tid att blogga. Instagram kändes enklare. Till en början var det en omställning att skriva om stora ämnen på endast 2200 tecken men jag tycker att det har varit bra att lära mig att skriva kort och koncist och välja ut det som verkligen betyder något, utan att det blir torrt och tråkigt. När jag hade min blogg hade jag aldrig som mål att nå ut till många, även om många hittade till den ändå. De flesta av mina vänner visste inte ens om att jag bloggade. Anledningen var att jag aldrig ville att folk som inte hade intressen för ämnena jag skrev om hittade dit. Jag vet att föräldraskap är ett känsligt ämne och därför har jag aldrig velat pracka på folk mina åsikter. De flesta hittade till mig genom att googla på saker de var intresserade av - anknytning, bärsjalar, samsovning, amning eller annat jag skrev om.

Med Instagram är det annorlunda. Vem som helst hittar till en och man dyker upp i folks flöden utan att de har bett om att få upp en. Varje gång man öppnar Instagram så får man en ofrivillig inblick i hundratals människors liv. Man får ta del av åsikter och konflikter man helst hade sluppit att läsa om. Många verkar följa folk de egentligen bara stör sig på och när denna då skriver något som får bägaren att rinna över så måste de vräka ur sig all sin uppsamlade ilska.

Ibland verkar det som att många tror att det man skriver är riktat precis mot dem. Jag tror att internet gör att man får den känslan. Man får det rakt upp i nyllet, BAM!

 

"I Norge finns inte välling, det är alltså inte livsviktigt at barnet dricker välling", står det. Jaha, är jag en dålig människa som har gett mitt barn välling då? Är det det hon menar? Va?

"Om du inte gillar rutiner så går det bra att skippa det". Men va!? Min unge hade inte funkat utan rutiner, alla gör väl som de vill? Vad är det för fel på rutiner nu då?

"Du behöver inte tio stycken dyra bärsjalar, du är en lika bra förälder utan" - Alltså sluta skamma kvinnors hobbys! Jag gillar mina sjalar!


Det spelar alltså ingen roll längre vad jag skriver eller hur jag skriver det, alltid är det någon som läser det som om det var en kritik mot det de gör, inte ett försök till nyansering, till perspektiv, till alternativ mot givna normer. För så här är det: Jag säger aldrig GÖR SÅ HÄR, ANNARS GÖR DU FEL! Jag säger: Så här kan du faktiskt också göra om det funkar bättre för dig! Och för varje människa som inte kan ta till sig det som står så finns det en människa som verkligen, verkligen behövde läsa just det. Som skriver till mig att de gråter medan de läser, för att de sitter och känner sig värdelösa för att de inte har haft råd att köpa någon dyr bärsjal och att de skäms för sin hemmasydda meitai, eller att de inte har lyckats få in någon bra sömnrutin och undrar om de skadar sitt barn genom att låta det sova på oregelbundna tider, eller att de har trugat med välling men inte lyckats få sitt barn att dricka det och är rädda att barnet går miste om några viktiga näringsämnen.

Du som känner att du ständigt blir kritiserad av svärmor, av personalen BVC, av förskolepersonalen, av farbror på släktträffen: Om du någon gång har känt dig stärkt och peppad och klappad på axeln av något du har läst på mitt Instagram-konto, så blir jag glad. Om du någon gång har läst något du inte har gillat men fattat att det bara inte är till för dig, att det finns andra som behöver läsa just det men inte du, att det du gör är rätt för dig, så blir jag ännu gladare.

Vi människor är inte gjorda för att ta del av så många liv och så många åsikter som vi gör idag via sociala medier. Hur många människor klarar vi av att förhålla oss till i verkliga livet? Genom mänsklighetens historia har vi levt i små stammar, i grupper och storfamiljer. Skvaller har alltid existerat, antropologen Robin Dunbar har en teori om att det mänskliga språket har utvecklats ur människors behov av att skapa allianser genom att skvallra. Men idag handlar inte skvallret och alliansskapandet om människor vi känner och har personliga oförrätter med, utan om människor som vi aldrig har mött och aldrig kommer att möta. Det handlar om än den ena Instagramprofilen, än den andra. Människor blir en screenshot, något de sade för fem år sedan, något någon har påstått att de har sagt eller gjort. Ett felanvänt ord blåses upp, en like till någon som ses som problematisk tas som ett tecken på allians, en mening blir missuppfattad, tas ur sitt sammanhang och bollen börjar rulla. Instagramkulturen är toxisk, och jag mår dåligt av den. Och jag avskyr att bli missförstådd, det finns inget jag avskyr mer än det. Så därför är det dags för en blogg igen. Här får jag chans att utveckla mina ord, länka till källor och slippa förenklingar och generaliseringar pga platsbrist. Och hit kommer förhoppningsvis bara ni som aktivt har sökt er hit, för att ni är intresserade av det jag skriver om.

Så, välkomna! Nu börjar vi!

 

Adlink:

Boken om skvaller jag refererar till ovan, av antropologen Robin Dunbar, heter Samvaro, skvaller och språkets uppkomst. Jag har själv inte läst den. Men han har skrivit en annan intressant bok om mänsklig samvaro och hur många människor vi egentligen kan förhålla oss till. Den heter How many friends does one person need, och du kan köpa den här.

20 kommentarer

  • Hurra! du har börjat blogga igen!

    Maia
  • Jag är SÅ glad att du har börjat blogga igen. Älskade din första blogg, den var verkligen betydelsefull för mig.

    Maia
  • Hurra! Jag raderade mina sociala medier en stund tillbaka och har saknat att läsa dina inlägg, så tack för att du börjar blogga!

    Elin
  • Jag är så otroligt glad att du bloggar igen!! Känns som om hela din personliga, kreativa och professionella essens kommer till rätta i bloggformatet. Så klart är du mer mångfacetterat än det men bloggen är best som platform av de sidorna hos dig:) Tycker jag. Och kan bara hålla med om vikten att se alla åsikter som utrycks i sociala medier är inte riktade just mot en. Jag tror att vår ursprungliga del av hjärnan kan inte hantera trots alla tekniska utvecklingar att “tilltal” på nätet är inte riktat mot oss. Utan hanterar det som om i verkligheten någon pratar just med oss. Går liksom förbi frontalloben :) Dessutom läser många genom sina prismor av erfarenheter. Intressant TED talk “How not to take things personally”.

    Maria H
  • Åh vad kul at få läsa mer av dina fantastiska texter. Följer din instagram och har läst din bok och får inte nog! Du har gett mig så mycket tankeväckare och perspektiv på det svenska barnperspektivet och jag känner mig stärkt i min föräldraroll bland annt just tack vare dig o dina texter. Jag har inte läst bloggar på år och dar men den här kommer jag följa noga :)

    Julia

Lämna en kommentar

Var god observera att kommentarer inte publiceras förrän de har blivit godkända