Dr. Shefali och om att låta barn vara som de är

 

 

Texten innehåller en reklamlänk för Adlibris.

Shefali Tsabari, mer känd som Dr. Shefali, är en indisk psykolog som bor och verkar i USA och som har blivit känd genom Oprah Winfrey. För mig är det en liten varningssignal och bådar vanligtvis inte gott, men Dr. Shefali är verkligen speciell. När hon pratar med Oprah är hon sansad och pratar vackert och insiktsfullt. Hon blandar österländska filosofier med psykologi och har kopplats samman med Dalai Lama, och det älskar såklart Oprah. Men för mig är hon som bäst när hon är sig själv. Jag följer henne på Instagram sen länge och missar aldrig hennes livesändningar. Hon svär i varje mening, är oerhört skarp och aldrig rädd för att säga precis vad hon tycker och tänker. Och för att vara en mediaperson i USA är det förvånansvärt hur radikal hon faktiskt är. Hon pratar ofta om patriarkatet, kapitalismen, rasism och religion på sätt som borde skrämma iväg de flesta amerikaner, men på något sätt kommer hon ändå undan, för hon säger allt med ett lurigt litet leende. Jag älskar henne.

Denna bok, The Conscious Parent, är hennes första bok, och den jag tycker att man ska börja med om man vill sätta sig in i hennes tankar. Kortfattat så handlar det om att lära sig att acceptera barn precis som de är, deras innersta väsen, och på så sätt ingå i ett autentiskt förhållande med dem, där man blir deras spirituella partner. Jag älskar det, och det sätter ord för det jag känner är mitt förhållande med mitt barn. Han är min spirituella partner. Vi håller hand genom livet, men han är han och jag är jag. Tidigare i livet har jag ibland anpassat mig för att bli mer som min partner har velat att jag är, eller så har min partner anpassat sig efter mig, men när jag fick barn och drabbades av känslan att han är PERFEKT, perfekt precis som han är, så bestämde jag mig för att jag aldrig ville få honom att känna att han måste vara någon annan.

Ordet perfekt kan få oss att rygga till, för vi kopplar ofta ihop det med att sträva efter perfektion. Men att säga att mitt barn, och ditt och allas, är perfekta, är istället att säga: De är tillräckliga precis som de är. 

Jag ska ge ett exempel, och jag vet att det är ett ämne som kan provocera, för vi är så inkörda i tankesättet att vi alla måste vara perfekt fungerande kugghjul i systemet, men läs och fundera innan du reagerar. Mitt barn har en språkstörning, verbal dyspraxi. Det är en ganska grav språkstörning som påverkar munmotoriken, så att man får svårt att forma olika ljud. I hans fall påverkar den uttal av både konsonanter och vokaler, men också ljudmelodin, som är annorlunda och rösten, som är svag. Han har också ofta svårt att komma på vad han ska säga, har svårt för grammatiken och ett mindre ordförråd än sina jämnåriga. Jag har bekymrat mig för hur det kommer att gå när han i framtiden kommer att söka jobb, försöka träffa partners eller ta sig runt i samhället. Vi har kämpat med att få hjälp, han har genomgått läpp- och tungbandsoperationer (vilket har hjälpt) och han har gått hos logoped. Men för varje gång han var hos logopeden kände jag hur han sjönk ihop mer och mer. Han blev medveten om att hur han pratade inte var bra nog. Jag såg på hans lilla ansikte hur osäker han blev. Vi tog beslutet att ta en paus från logopedin. Vi reste till Bolivia, levde livet och han blomstrade. Han började i en underbar skola. En dag, när vi stod och väntade på skolbussen, kom en liten flicka, en klasskamrat, helt spontant fram till honom och tog kärleksfullt runt hans ansikte och sa, med den ömmaste rösten: "iEl Émile habla tan bonito!" - "Émile pratar så fint!"

Mitt hjärta ville sprängas. Det var precis så jag kände, att han pratar så fint, men jag hade aldrig hört någon annan säga det. Men så kom vi tillbaka till Sverige, och skolan här kändes mer fyrkantig. Språket blev ett problem igen. Vi började återigen hos en logoped och hon var underbar. Verkligen fantastisk, mjuk, lyhörd och duktig. Han såg ut att trivas. Men så en dag, när vi satt i väntrummet för att gå in, så fastnade han liksom. Tittade ner i golvet. "Kom älskling, vi ska in... vad är det?" sa jag. Han svarade inte. Jag gick in till logopeden och sa att jag inte visste vad som hände men att jag skulle prata med honom. Och det han sa gick så djupt in i mig, och fick mig att komma ihåg vad jag hade lovat mig själv, nämligen att älska honom och respektera honom precis som han är. Han sa så här:

"Varför måste alla prata på samma sätt? Varför kan inte folk bara acceptera att jag pratar så här? De som känner mig förstår mig. Jag är okej med att prata så här, varför är det inte okej för er?"

Jag svarade att ja, han har absolut rätt. Logopeden höll med och sa så fint till honom att vi respekterar hans beslut, att han har rätt och att han är välkommen att komma tillbaka om han någon gång känner att han vill det.

För mig handlar det inte bara om att respektera varje människas egenvärde, det handlar också om vad vi vill ha för ett samhälle - ett samhälle där vi accepterar olikheter eller ett samhälle där vi alla ska sträva efter att förändra oss, anpassa oss och vara lika? Han har modet att säga "jag pratar så här och jag förtjänar respekt precis som jag är". Och för mig är det en inspiration och en lärdom.

Dr. Shefalis bok handlar om detta. Om hur barn alltid har något att lära oss och om hur det att bli förälder är en källa till transformation. Istället för att se barnen som problemen i konflikterna, istället för att försöka fixa dem, ändra på dem, så måste vi försöka förstå relationen och oss själva. Inom min utbildning till föräldracoach på Jesper Juuls utbildning har vi samma förhållningssätt. Jag skulle kunna beskriva Dr. Shefali som en mer spirituell Jesper Juul. Jag rekommenderar verkligen denna bok. Den är både inspirerande och handfast. Tyvärr finns den inte på svenska, men den är lättläst och hon skriver vackert, den är behaglig att läsa.

Köp den gärna via min länk här, så stödjer du mitt arbete. 

 

10 kommentarer

  • Har bett biblioteket här ta in både den här och Hunt, Gather, Parent. Jag gillar att göra så så får andra också möjlighet att snubbla över den, men också så att jag kan läsa boken och sen bestämma mig för om jag vill köpa den till mig själv. Så gör jag, köper bara böcker jag vet att jag gillar 😁
    Älskar dina texter och kände mig så tom igår när jag läst ut din bok 😬😢 hade gärna läst hela din gamla blogg! Nu får jag läsa lite här istället 😊

    Sonja
  • Jag älskar, älskar, älskar att höra att du har gått utbildningen hos Jesper Juul!!! Ni är de två personerna som har påverkat starkast min föräldraskap och den skapat den målbilden som jag vill vara som person. Att ni har strålat tillsammans i samma bana genom utbildningen gör mig så otroligt glad! Vill bara ge dig en stor kram! Hoppas du vill berätta i något inlägg mer om din utbildning.
    Èmile är så insiktful vem han är och han är så trygg i er relation och det är beundransvärd och lärorik. Skriv gärna flera berättelser om ditt bemötande. Hur bemöter du ett barn som du vet att det far illa av t ex sitta för många timmar framför datorn, eller äta för mycket socker eller söker hela tiden uppmärksamhet? Vilka andra verktyg ska man ta i efter att att ha pratat om det och berättat om hur detta är inte bra i längden och sett till att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt och försökt se vilka behov driver de beteendena? Alltså hur skapar man som föräldrar ett accepterande för de sidor hos barnen som är kanske mer självdestruktiva, eller som påverkar negativ gemenskapen i familjen?

    Maria H
  • Vilken vacker insikt från en så ung människa! Därtill tycker jag att det tyder på trygghet i er relation att han vågade säga som han kände och avstå från fler träffar med logopeden. Så otroligt fint att få läsa. Tack för boktipsen!

    Erica
  • Jag tänker på hur jag alltid blev tillsagd att ta mer plats i klassrummet. Ställa fler frågor. Men grejen var ju att jag sällan undrade över något. Har alltid varit mer en betraktare. Har förstått att många haft samma upplevelse.

    Matilda
  • Tack för boktips! Jag sitter just och läser din bok och fick direkt på första sidan panik över att jag snart kommer läsa ut den, och vad ska jag läsa då… Men nu har jag nåt att fortsätta med! Tack för dina texter!

    Lisa Engström

Lämna en kommentar

Var god observera att kommentarer inte publiceras förrän de har blivit godkända