Jag trivs ensam

 

För många år sedan såg jag en dokumentär där några olika kvinnor pratade om förhållanden, och en äldre kvinna berättade att hon hade valt att vara singel. Det var ett medvetet val, hon ville inte leva ihop med någon. För många låter det kanske inte konstigt alls, men för mig lät det jättekonstigt. Det lät ungefär lika exotiskt som de där människorna som blir kära i tåg eller broar. Liksom: "Nä, det måste ju vara något fel på henne? Är det verkligen på riktigt eller är det en störning? Alla måste väl vilja ha en partner att dela livet med?" tänkte jag då. Det provocerade mig faktiskt. Jag hade liksom aldrig träffat en singel person som inte letade efter en partner. För mig var singeltillvaron enbart ett stadie mellan två förhållanden, mellan att göra slut och träffa en ny. Faktum är att jag knappt någonsin hade varit singel sen mitt första förhållande när jag var 16 år. Jag hade gått från förhållande till förhållande, överlappat dem och knappt hunnit göra slut innan jag hade träffat en annan. Och de perioder då jag hade varit singel hade jag matchat med folk på Tinder, dejtat, avmatchat och tack och hej det var kul men nu behöver jag inte dig längre. Eller så fortsatte vi som vänner, för livet kändes för stort för att jag skulle vilja begränsa mig och bara träffa en. Under en period i Bolivia var det faktiskt hysteriskt kul att leva så. Jag träffade många roliga människor och många av dem har jag kontakt med via Instagram än idag.

Och så kom jag tillbaka till Sverige. Det var inte lika lätt här. Jag har svårt att sätta ord på varför, men jag upplevde nog att killarna inte var lika socialt kompetenta här. Det var mer awkward, samtalen gick trögare, det var aldrig bara flörtigt och lättsamt. Och framför allt hade jag nog hunnit tröttna. Min inre tant skrek att jag bara skulle låta henne vara, ta på mig ett par mjukisbrallor och kolla på Netflix. Hon hade ingen jävla lust att stå i en krogkö i minusgrader och hennes tålamod med snubbfasoner hade liksom tagit slut.

Jag har inte varit ensam under dessa år, det har varit en process jag har jobbat mot, att frigöra mig från känslan av att jag behöver en fast partner, men tanken på att flytta ihop med någon har blivit mer och mer främmande. Ibland har jag nästan inte trott på det själv, jag har nästan tänkt "nä det är ju bara ett infall av bitterhet", eller "äh det är min otrygga anknytning som talar, klart att jag egentligen vill leva ihop med någon!" Men sen har jag vågat tänka att nej men vänta, måste man verkligen vilja det? Och så har jag tänkt tillbaka på mitt liv och när jag har varit som lyckligast. Och det har varit när jag har varit fri. Helt jävla makalöst fri. Inte i ett monogamt förhållande, inte i ett öppet förhållande, inte som nykär, inte i ett tryggt och kärleksfullt förhållande. Det finns inget som slår känslan av frihet för mig.

Jag tror att det ofta kan uppfattas som egoism eller en slags oförmåga att vilja kompromissa att välja bort förhållanden. Jag vet att många kommer att tänka "suck, stackaren, hon har aldrig upplevt hur det är att känna äkta kärlek" eller "hon har aldrig upplevt hur det är att vara fri i ett förhållande". Men för mig handlar det om att hur mycket jag än älskar en person så har jag inget behov av att träffa honom varje dag, eller ens flera gånger i veckan. Jag älskar att vara själv. Och det har varit viktigt att lära känna mig själv, lära mig att trivas i mitt eget sällskap, också i min ensamhet. Och det jag har velat allra mest har varit att göra plats för fler kvinnor i mitt liv. Att odla mina kvinnliga vänskaper fullt ut. Att vara en bra väninna. När jag flyttade in i denna lägenhet bestämde jag mig för att inreda mitt hem som en mötesplats för kvinnorna i mitt liv. Det är deras energi jag vill ska fylla mitt hem.

 

Jag är ombytlig och kommer aldrig att säga aldrig, vad vet jag, det kanske dyker upp någon en vacker dag som jag vill vara i ett fast förhållande med. Det låter dock ganska otänkbart för mig. Jag har under dessa år sen min separation inte längtat efter att träffa en ny, fast partner, tvärtom har jag värjt mig mot det och längtat efter känslan jag upplever nu, att jag är så otroligt nöjd med hur jag har det. Själv. Jag. Mitt barn. Och all tid i universum att bara umgås med mina väninnor. Jag vet att det är ett val de flesta inte kommer att göra, men för mig är det lycka.

 

 

 

 

14 kommentarer

  • Jag känner igen mig. Läste och tänkte den tanten är jag 🙈. Har nog alltid varit, senaste riktiga pojkvännen hade jag för 20 år sedan. Jag är 37 år nu, blev gravid i dejtingstadiet med sonens pappa när jag var 19. Vi är jättebra vänner än idag. Provocerande för många, vi borde inte vara vänner utan ovänner. Sonen är ändå snart 17 år. Men jag trivs med mitt fria liv, jag är inte ensam för att jag är “ensamstående”. Lika lite ensam som min son är utan syskon. Kanske udda, annorlunda och knäpp men absolut inte ensam.

    Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv
  • Härligt inlägg! Jag är gift och vill dela livet med min man. Skulle det dock av någon anledning inte vara vi längre så känns det väldigt långt borta att leta efter någon ny, men det kanske är lätt att säga så när man redan är i ett förhållande…

    Malin
  • Heja heja! Förstår din känsla helt och hållet. Själv fantiserar jag om ett särboskap med min nuvarande sambo sen när barnen flyttat ut. Och om det skulle ta slut innan dess så kommer jag nog aldrig flytta ihop med en man igen.

    Gitte
  • Så fint att inreda sitt hem som en mötesplats för vänner. 😍

    Isabell
  • Tack så mycket för ditt inlägg och dina tankar! Riktigt uppfriskande! Jag känner att det finns en sån otrolig norm på tvåsamhet i det svenska samhället och ibland tappar jag bort mig i den stressen av att hela tiden försöka hitta en partner.

    Silvia

Lämna en kommentar

Var god observera att kommentarer inte publiceras förrän de har blivit godkända